Min sommarsyster har förlorat sin vän, han blev 16 år och var en svart ståtlig Cockerpojke.
Jag vet ju att han var gammal, att han hade lite krämpor men när man får besked om att de vandrat vidare så blir det en chock i alla fall.
Man vill inte att de ska vara ensamma, inte för att jag tror att de är det. Jag tror att de hamnar i en värld full av värme, utan smärta, virila med glada hjärtan... Ja det tror jag.
Men sorgen är ändå stor, oj så stor. Hjärtat klappar hårt eller så inte alls.
Benen är som gelé, man tar sig inte för någonting, kommer på sig själv med att bara stirra ut i tomma luften.
Men så kommer det en strimma ljus, man kan prata om det och kanske skratta lite också.
För visst har alla våra djur haft hyss för sig, oj oj. Och det är ju det man kommer ihåg, alla hyssen som fått en att vilja riva av sig peruken i emellanåt!!
Man har pratat mellan tänderna, och sagt. Hur svårt kan det vara, du vet ju att man inte, men ändå håller du på, vad var det som inte var bra nu då?
Men inget svar får man ju, de tittar på en med sina rara hundögon och undrar varför man är så morrig... Man får sig en slick på vaden, lite så där försiktigt. Så ruskar de av sig ovettet och går vidare ....
Härligt att ruska av sig ovettet tycket jag. Det ska jag också börja göra lite oftare...
Kram på er!
