Det var väldigt tyst i morse när jag vaknade.
Sonen brukar alltid gå upp först och fixa sin gröt och sedan går jag upp, men nu var det ingen där!
Tur att jag har mina fyrfotavänner som pratar med mig på morgonen, annars vete sjutton hur det hade gått...
Den största lyckan är mina barn, så är det bara.
Pontus kom ut lite vingligt med akut kejsarsnitt och banden mellan oss har alltid varit stark. Jag har alltid varit så tacksam för att personalen på KS tog så snabbt beslut när de märkte att navelstängen kom ut före honom, vilket är big no no!
Barnmorskan hette Ingrid och hon satt mellan mina ben och tröck tillbaka både kroppen och navelsträngen så att han inte skulle få syrebrist.
Jag blev nedsövd i hissen och sedan minns jag inget mer, vaknade med en liten skrutt vid min sida. En nästan 4 kilos pojke med boxarnäsa och rött hår som sög på fingrarna, det var en solig dag i maj 1993. Palina fick sin efterlängtade lillebror och alla var så lyckliga över att det gått bra.
Igår flyttade han till söder, har nog inte sett någon så glad och förväntansfull.
Det känns fantastiskt att han känner sådan lycka över att få något eget, även om det är i andra-andra-hand, vilket är dagens boendelösning för ungdomar i Stockholm.
Egen härd är guld värd, så är det bara!
