Jag har varit på en spontanträff med gamla kollegor från 90-talet, Lena och Ulf.Tur att facebook finns, det gör att avstånden kortas av. Kommer ihåg när jag såg Lenas namn och sedan Ulfs, jag blev så glad att de tog kontakt med mig.
Ärligt talat, lite nervös var jag allt. Det var ju 21 år sedan vi sist sågs.
Jag var förbi med Palina i vagnen och alla fick se det lilla underverket, men sedan var jag mammaledig och min tjänst flyttades till Belgien så jag styrde min kosa åt ett annat håll.
Ulf hälsade med öppna armar och sade högt, NUMAN. Sedan fortsatte vi där vi slutade, dvs 1991 20+ med livet framför oss...
Massor av skratt och endel allvarligheter, så som livet faktiskt är.
Lena och Ulf är människor som fastnar lite extra. De har hjärtat på rätt ställe och massor av humor. Kommer ihåg att de alltid fick mig att mår bra och så var det nu också :)
Vissa lämnar spår som man tar med sig livet ut. Förhoppningsvis goda då. Jag har ju även negativa spår av människor men dem försöker jag sudda ut...
Nu saknar jag bara Nettan kanske Hans H och Maria också :)
1 kommentar:
Jomenvisst är det så - visst fyller facebook en fantastisk funktion.
Det är verkligen häftigt att träffa på gamla vänner å det krävs inte alltid att man fysiskt träffas utan för mig är det helt okej att bara höra att de har det bra.
/Carina
Skicka en kommentar