Storforsen

Det är tradition att åka förbi Storforsen. 

Vi blir alltid lika förundrade över att det inte står kilometer långa bussköer där. Jag tycker det är skönt på sätt och vis. Den känns den lite mer privat, bar för oss norrlänningar liksom...haha

Hotellet nedanför är fullbelagt året runt så visst har de att göra och det är jag glad för. 

Forsen är spektakulär, mäktig, sväljer allt som kommer i dess väg men samtidigt en väg 

för allt timmer som fälldes i bergen och gav timmermännen arbete i 

många generationer.

När vi var små så fanns inga spångar och jag kommer knappt ihåg den här avsatsen som vi står och fotar på, men något litet var där nog?

Tänk att vi for hit själva och doppade tårna i de små bäckarna? Tänk att vi cyklade ner till baren, som vi kallade kiosken för vid foten av forsen, vi cyklade jämte timmerbilarna som om det var det enklast på jorden? Tänk att vi badade i i älven vid forsens fot? Jag vet att Britt sade att vi inte fick simma  långt ut så att strömmarna tog oss, och det gjorde vi inte heller.
Tänk vad mycket "farliga" saker vi gjorde som små vilket stärkt oss genom livet.