Föreningsarbete i all ära...

Jag har setat som ordinarie ledamot i tre år och är inne på mitt fjärde.

Förra året klev jag in som styrelsens orförande och det har varit ett givande år kan jag säga.

Det finns alldeles för många lata människor helt enkelt. De verkar tro att det räcker med att sitta med på mötet och lyssna och sedan gå hem. De har inga egna ideér för då måste de ju jobba med det, men de diskutterar gärna andras och gör allting väldigt märkvärdigt. 

-Känner man inte att, nu har fyra av styrelsens medlemmar tagit åt sig var sin punkt, kanske fler och jag har ingen? Är inte det liiite pinsamt?

 

I går tog styrelsemötet fyra timmar. Det var en del punkter vi gick igenom men det ska inte behöva ta så lång tid tycker jag. 

Jag fick den känslan av att ju mer man pratat om punkten desto mindre behöver man göra. När man sedan kommer fram till det skede då någon faktiskt bör ta reda på fakta, pris eller göra något handkraftigt, ja då tystarnar alla munnar.

Är det Svergie i ett nötskal eller?

Möte på möte, pratar hit och dit, debatterar för fullt men någon action finns inte sedan.

 

Sedan finns det de som gärna talar om för andra vilka uppgifter de ska ta på sig. Pekar med hela armen över bordet för att göra sig tydliga. Livrädda för att själva få en uppgift över sig. Man undrar stilla vad de har för erfarenhet när det gäller styrelsearbete?

Om alla sitter och pekar på den andra så blir det inte mycket gjort...