Nova vid Håtöviken

 

Min lilla fyrhjuling som bara går och går...

En Staffordshire bullterriers kropp och hjärta hör ihop som kanel-socker och mannagrynsgröt.
De mår bra av kärlek och många kramar. De vill ha närkontakt och sover gärna flera Staffar i samma korg, på och över varandra.
Hon är likadan med oss, vill gärna vara nära. Det betyder inte att hon ligger i sängen hela nätterna, nej då. Vid halv sju på morgonen kommer in in till oss, går fram till sängen och lägger huvudet på kanten, fnyser lääääänge.. Inväntar orden "kom då", då hoppar hon upp och lägger sig vid fotändnen slickar en gång på benet och sover vidare.
Men som sagt, motion vill de också ha. Nova älskar att gå, hon kan gå i fyra timmar utan uppehåll. Vet inte hur många mil vi har i fötter och tassar hon och jag men det är en del kan jag säga.
Jag har väl aldrig träffat på en hund som är så följsam och godmodig som hon. Hon gillar liksom allt.

Bananpudding

 

Kjelles Brasilianska bananpudding

 

Blev du sugen på Kjelles bananpudding? Här får du receptet så att du kan göra veckans dessert!
Ingredienser:
2 l Grädde
4 dl Maizenamjöl
2 st Kondenserad mjölk
4 st Ägg
Bananer
Färskost
Tillagning
1. Skala och skiva bananerna på längden. Fritera sedan i olja tills bananerna fått en fin färg och konsistens. Blanda kanel och socker och vänd bananerna i blandningen.
2. Blanda grädden med maizenamjölet i en stor kastrull. Rör om tills klumparna är borta. Häll i den kondenserade mjölken samt äggulorna från de fyra äggen.
3.Rör om till en slät smet och låt sedan sjuda på spisen tills krämen tjocknat.
4. Bre ut krämen i en ugnsfast form. Lägg dit ett lager med bananer, sedan ett lager färskost. Upprepa sedan med de olika lagren.
5. Grädda på 200 grader i 20 minuter, servera!

Jag har börjat små-jogga, vet inte om jag fortsätter?

Trött ...

Jag är så trött. Är det våren tro?
Jag är ju ute med Nova och får frisk luft, regn och sol får vi också doser av, men jag känner mig helt slut i kropp och knopp.
Vill bara sovaaaaaaaaaaa!

En helg i Haga med William

Kinesiska templet i Haga

Första vitsipporna!!

William och Texas



... Nova vill också vara med.

Vårens första dopp i Brunnsviken!

I kväll blir det Uggla

Före jul bestämde Yvonne och jag att vi skulle se Uggla med våra sambos. Sagt och gjort, nu är vi där.
Jag har hört att showen är väldigt bra så jag ser fram emot den här kvällen med riktigt goa vänner.

Tänk, Yvonne o jag gick gymnasiet tillsammans, och har varit vänner sedan dess. Vi jobbade på Ica ihop, sedan i en klädbutik i Stockholm och inom hemtjänsten i Fruängen. Vi har följts åt endel och ibland kan jag tycka att vi måste få ihop det igen. Gisses så kul det skulle vara!

Kanske öppna en egen redovisningsbyrå tillsammans ... DET skulle vara något!

Allt det enkla är också viktigt ...

Som rätt senap till Weisswurst, som riktigt smör i potatismoset, som Heinzketchup till pytten. Enkelt men sjukt viktigt!

Begravning ...

 

 

Det var så fint så fint, men ack var det smärtade mig, och alla andra. Tyngden i bröstet ville inte släppa.
Uppenbarelsekyrkan var den perfekta samlingsplatsen för oss alla. Det är en av de större kyrkorna i Stockholm och vi var ju närmare 300 personer så det var ju en fin gest av familjen att välja en kyrka där alla fick plats.

Josef sjöng en egnkomponerad sång, pojken till ära. Texten var hjärtskärande och man förstår att hans vänner höll honom nära sitt hjärta.

Hans vänner bar ut honom till lastbilen efter cermonin.

Vilken insats! De skakade och grät men de gjorde det, de bar kistan på sina bara händer med stolthet och stort mod.

Tillsammans åkte vi till S:t Botvids kyrkogård, en mycket vacker plats måste jag säga. En vacker grässlänt med björkar med utsikt över mälaren, så vackert!

 

 

Säger farväl...

I morgon är det begravning.
Det känns så tungt att behöva säga farväl till en så ung människa. De två senaste veckorna har jag funderat mycket på livet. Gråtit mig hem genom Hagaparken och tänkt på hur en begravning skulle se ut för mina barn. Bara att tänka tanken gör att jag får andnöd!!

Det är ju tur att vi tar livet för givet, för hur vore det annars att leva? Ideligen hör man folk säga, fånga dagen, carpe diem hit och dit, men om jag ideligen har det i bakhuvudet så ligger ångesten som ett täcke över mitt sinne.
Jag fångar dagen när jag vill och känner för det, jag vill inte känna ångest över att jag inte har gjort en eller det andra. Jag vill inte ångra något jag gjort eller inte gjort och jag veeet att mina barn vet att jag älskar dem högt!
I dag, just idag så räcker det för mig!

“I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat.” ~Winston Churchill

Det är ingen idé att oroa sig för det ordnar sig ändå aldrig!

Smufdräkt till Sebastian

I går köpte Palina smurfkläder till Sebastian, Elinas lilla son.
Hon ska åka över till henne idag och bebismys lite.

Rabiesvaccination

I dag fyllde vi på rabiesvaccin på Nova.
Vi har en himla gullig veterinär på Roslagstulls veterinärklinik, Annika Kozok.

Efter att ha säkerställt att Nova inte var snorig hade klara ögon och inga svullna lymfkörtlar så gick hon en spruta i nackskinnet. Nova märkte absolut ingenting och förstod inte varför hon fick en massa leversnittar.

Tiggobertan i Nova vaknade till liv och tyckte att alla som såg på henne mer än 3 sekunder, skulle ge henne godis. Hur märker man det? Jo, hon sätter sig och ner och pratar ...oouuuuooooooouuuuuuuaaaaääää!!!
-Mycket och länge!!

Sorg ...

När vi var på semester fick vi höra att Fredrik förolyckats i en bilolycka. 

Vi blev helt lamslagna.
En pojke, lika gammal som vår dotter, han skulle ha fyllt 22 i oktober.
Hans mamma är en av mina äldsta vänner, vi började tvåan tillsammans i Kvarnängensskola i Fruängen och har inte släppt varandra sedan dess.
Vi har gått igenom det mesta tillsammans. Lekte i parken, gick på skolbio, pyrom-fasoner hade vi gemensamt, konfirmation, lägerskola, ridläger, killar, brustet hjärta, disco, teater, barnafödande, skilsmässor, flyttar, tonårsbarn och uppfostran mm. Nu har vi hamnat på en plats där ingen förälder vill vara, ett stort svart hål fylld med sorg och saknad!  

Det går inte att beskriva hur hemskt det känns att inte kunna trösta henne, jag vill vrida tillbaka tiden!!

Först är man så glad och stolt över att de tar körkort, sedan vill man att de åker kommunalt. Man vill inte utsätta dem för idioter som finns i trafiken. Påverkade av alkohol, droger eller kanske ännu värre, med en mobil i handen, full fart med att skicka sms.

Nu vet vi inte exakt vad som hände men föraren överlevde och Fredrik dog, dog av skador läkarna inte kunnat fastställa ännu. 

.... Nu närmar sig ännu en natt fylld av ångest över hur orättvist och skört livet kan vara. Jag vill hålla hårt i mina egna barn, vill inte att de lämnar huset överhuvudtaget.

Man kan aldrig säga  -jag älskar dig, för många gånger.