Sorg ...

När vi var på semester fick vi höra att Fredrik förolyckats i en bilolycka. 

Vi blev helt lamslagna.
En pojke, lika gammal som vår dotter, han skulle ha fyllt 22 i oktober.
Hans mamma är en av mina äldsta vänner, vi började tvåan tillsammans i Kvarnängensskola i Fruängen och har inte släppt varandra sedan dess.
Vi har gått igenom det mesta tillsammans. Lekte i parken, gick på skolbio, pyrom-fasoner hade vi gemensamt, konfirmation, lägerskola, ridläger, killar, brustet hjärta, disco, teater, barnafödande, skilsmässor, flyttar, tonårsbarn och uppfostran mm. Nu har vi hamnat på en plats där ingen förälder vill vara, ett stort svart hål fylld med sorg och saknad!  

Det går inte att beskriva hur hemskt det känns att inte kunna trösta henne, jag vill vrida tillbaka tiden!!

Först är man så glad och stolt över att de tar körkort, sedan vill man att de åker kommunalt. Man vill inte utsätta dem för idioter som finns i trafiken. Påverkade av alkohol, droger eller kanske ännu värre, med en mobil i handen, full fart med att skicka sms.

Nu vet vi inte exakt vad som hände men föraren överlevde och Fredrik dog, dog av skador läkarna inte kunnat fastställa ännu. 

.... Nu närmar sig ännu en natt fylld av ångest över hur orättvist och skört livet kan vara. Jag vill hålla hårt i mina egna barn, vill inte att de lämnar huset överhuvudtaget.

Man kan aldrig säga  -jag älskar dig, för många gånger.