Kan inte säga annat än att jag har bra läkbarhet!
Visst känner jag av det fortfarande. Lingfingret har inte samma rördlighet och är dessutom känslig för yttre beröring samt värme och kyla.
Den psykiska påfrestningen har också börjat ge med sig. I början hade jag mardrömmar om att jag blev biten i ansiktet och halsen.
För att få tag på Nova så böjer jag mig över hundarna och jag kommer ihåg att tjejen bakom mig säger, gå inte så nära de kan bita dig. Men min enda tanke var att sära på dem, så jag tog tag i min egen hund helt enkelt.
Den andra hundägaren sparkade, skrek och slängde kopplet i huvudet på hundarna men det hjälpte ju inte.
När jag fick grepp om Nova, så lugnade hon ner sig och då fick jag ett bra tag runt ljumsken och fick isär hundarna. Men i samma sekund så far den andra hunden på igen och då får hon tag i min hand, tjoo!
Jag tittade ner på handen och såg knogen och massa blod.
Hundarna fick inga hål, det var jag som fick 3 stygn av en vänlig läkare på Karolinska.
Måndagen efter så pratade vi mattar med varandra. Vi måste ha med koll med den yngre i flocken, det är inte ok att hon springer över sin mamma, tar hennes pinnar och är allmänt påfrestande. Att hon sedan leker med Nova och på något sätt får överslag är inte heller ok. Nova har alltid gått undan när hon farit fram men inte den här dagen.
Tur att man lär så länge man lever. Tur att allt slutade gott. Tur att inga fler blev skadade. Tur att vi fortfarande är vänner <3
