Gör ditt bästa....

Igår cyklade jag hem från jobbet (som vanligt) sonen mötte mig vid Haga, han var ute och sprang. Det blev 7,4 km för honom - mycket bra jobbat!

Vi pratade, eller jag pratade väl mest, sonen flåsade mest.
Hur var det med friidrott när man var liten. Jag älskade det men det berodde nog också på att jag var väldigt snabb. Vilket resulterade i vinster. Båda han och jag gillade 200 meter stafett, oj oj oj så kuuuuuuuul det var. Pirr och illamående i magen och sedan wroooooooooom!
Sonen tyckte, att det är ju det som gör det roligt, att man är duktig.

Vissa har ju talang så det räcker och blir över, men man behöver ju ändå inte tycka att det är kul.
Sonen var också snabb men framför allt så var han duktig på höjdhopp. Han hoppade 150 cm som 11 åring och det är bra. Men han var också tunn, liten och hade inte samma muskelmassa som jämnåriga och det gjorde det mycket tuffare.
Han fick problem med hälsenorna och vaderna för han ville så mycket men muskelmassan räckte inte till och då bler det inte kul när smärtan tar överhand.
I dag tränar han mer än någon annan av hans vänner - det brukar han tacka mig och sin gamla tränare för, Roger Richter. Han går iväg till gymmet, han löptränar, åker skidor och på sommaren blir det mycket vattenskidor - allt det jag gjorde som ung.

Härligt med förebilder :)