Sitter i bilen på väg till en av mina äldsta vänner.
Vi träffades när jag började tvåan och har varit vänner sedan dess, det är i runda slängar 35 år sedan nu. Men huva vad tiden går?!
Mycket vatten har runnit under broarna men vi har alltid haft en stund över för varandra, det är sann vänskap det.
I går åker jag och dotran dit, och träffade även hennes barn. De är ju jämngamla, och om de håller ihop lika länge som vi, då slår de oss snart, för de har ju känt varandra sedan de föddes... himla orättvist det där...
Jo i bilen på väg dit så surrar dotran och jag om skolan och lärare.
Hon frågar om hon var väldigt väluppfostrad som liten. Ja, svarar jag, det var du faktiskt. Jag tog med er överallt och behövde aldrig skämmas(som min mammas skulle ha sagt). Hon funderade lite, ja för jag skulle aldrig sagt emot en lärare el annan auktoritet då... Nej det är sant. Nu är det andra bullar, nu är hon mer som Grynet, tar inget skit (från någon)...
Bättre att någon groda hoppar ut och då och då, så får man lära sig av det än att man aldrig säger något för att man är rädd för att säga fel....
Sedan är jag väldigt spontan också, jo tack det vet vi..ha...ha
Men värre är väl att vara som jag, berättade jag då. Att inte lära sig av sina misstag...hmm ja det är jobbigt kom vi överens om :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar